Säger vi aldrig nej?

Apropå ordet – nej!



”Nej” har väl aldrig varit en bristvara i hundägarens vokabulär om du frågar mig istället för att fråga Fredrik Steen.

Jag upplever det precis tvärtom då jag dagligen arbetar med frustrerade djurägare som förtvivlat säger nej till sina hundar mest hela tiden, hundar som ibland vare sig lyssnar och som ofta för den delen inte heller förstår innebörden, -betydelsen som ägaren bestämt sig för och denna betydelse varierar inte sällan beroende på situation och tillfälle vilket oftast inte gör det lätt för en hund att hänga med på och kunna förstå.




Hur ofta säger vi egentligen ”rätt” jämfört med hur ofta vi säger ”nej”? Hur ofta har vi tagit oss tiden att lära in vad vi vill att hunden skall göra istället för att den gör det som orsakar vårt nej. Detta borde snarare tas upp för diskussion.

Ofta säger den frustrerade ägaren att- ”jag vill inte att hunden skall göra si eller så”. Då brukar jag fråga "vad vill du att den skall göra istället"? Skrämmande ofta har de ingen bild av vad de vill ha och det betyder ju i sin tur att hunden inte kan ha en chans att veta.

Vad ”nej” i verkligheten betyder för hunden i fråga kan ju dessutom variera kraftigt , är det en kastad plastpåse full med tomburkar, eller ett kort snärtigt ryck i ett koppel, ett rytande som för hunden innebär ett förestående obehag på ett eller annat sätt? Kanske är nejet en borttagen möjlighet att få det man vill, till exempel en dörr som stängs om man försöker att tränga sig ut och förbi, kanske är det en ägare som säger, ”hoppsan, där blev det fel” och som tydligt visar att den förväntade belöningen kommer att utebli? Det finns många sätt att få en hund att avbryta ett beteende, frågan är vilket sätt man väljer att göra detta på och vilken grund man baserar sitt beslut på. Är man sköldpadda kan man bitas…. ;)



I FS debattartikel hävdar han att bristen på nej hänger ihop med en viss sorts instruktörer med en viss inlärningsmetodik och på grund av deras okunskap . Jag hävdar tvärtom att bristen på att kunna skapa, som jag ser på det, en ram som skapar korrekta förväntningar för hunden om vad beteendet skall leda till,-att detta är helt oberoende av vilken metod eller brist på metod man har valt att använda. Det beror förstås på kunskapen hos personen i fråga oavsett metodik.

Däremot beror det på i mina ögon på okunskap när man anser sig ha rätt att korrigera en individ som inte har en chans att välja att göra rätt, och det ligger okunskap bakom den förutfattade meningen om att bara för att någon arbetar med positiv förstärkning för att få fram ”rätt” beteende automatiskt inte har regler och ramar för sin hund. Då glömmer man bort att det finns något som heter negativt straff och en då för hunden inte önskvärd konsekvens efter beteendet.

Jag anser även att de som arbetar med att fokusera på att se till att hunden tjänar på att göra rätt, att den inte är rädd för att göra fel och att man som sagt försöker att förklara för hunden hur bilden på kartongen till puzzlet vi lägger ser ut, innan hunden skall börja göra fel, är de personer i hundvärlden som är de mest uppdaterade gällande kunskapen om hur inlärning fungerar och vad som är effektivast- utan tråkiga bieffekter.

Det är just dessa som går på kurser och föreläsningar själva, just för att för att få nya infallsvinklar, hålla sina kunskaper uppdaterade och dessa personer är allt annat än rädda för att arbeta praktiskt både med sina egna och andras hundar både när det gäller ”träning av tävlingsmoment” eller förändring av redan befintliga hundbeteenden som i vår människovärld orsakar problem på ett eller annat sätt. Flera tävlar med sina hundar på internationella nivåer med mycket goda resultat. Detta är min erfarenhet.

Att man har tillgång till att få ut sina egna tankar och metoder till TV eller annan media som till exempel tidningen Hundsport ,vilka båda har stor genomslagskraft ut till den vanliga hundägaren, medför i mina ögon automatiskt ett större ansvar hos dessa personer att måla upp hela bilden av beteendeutredningar och träning.Med detta menar jag korrigeringarnas för och nackdelar, hur förstärknings-metodiken fungerar med negativt straff som motpol till den positiva förstärkningen och framför allt även ta upp vad som är en hunds grundläggande behov, vad den kan uppvisa för beteenden som är helt naturliga, varför arten, individen reagerar som den gör i specifika situationer. Allt detta istället för att enbart gå in och korrigera symptomen som hunden uppvisar i form av olika beteenden.


Ofta hör man att ”jag använder aldrig positiva korrigeringar då vi tränar trix och lydnad, då skall hunden tycka att inlärningen är rolig. Däremot är det en annan femma när vi talar om vardagslydnad, då kommer korrigeringarna och nej fram för då är det allvar. Då skall hunden vilja följa mina steg och mina förehavanden för det är naturligt för hunden att följa och lyssna på mig. Gör hunden fel här har jag rätten att korrigera på ett för hunden obekvämt sätt”

Problemet med detta resonemang är att inlärning är inlärning, oavsett vad man lär hunden. Det är ingen skillnad på om jag vill lära min hund att gå ett snyggt fritt följ eller om jag vill lära hunden att springa bort och lägga sig på en matta i hallen istället för att hoppa på faster Ulla när hon kommer och hälsar på. Däremot om det ligger en känsla såsom frustration eller rädsla bakom beteendet så måste man även arbeta med att förändra orsaken till att hunden känner som den gör istället för att bara trycka undan beteendet med hjälp av inlärning eller för att hunden på grund av förväntad korrigering inte vågar uttrycka det den vill.



Dessutom är de flesta beteenden som vi människor anser vara ”problembeteenden” i vardagen fullkomligt naturliga beteenden för hundar, och bara av den orsaken har vi om inte något annat ett etiskt ansvar att se till att vi har gjort allt vi kan för att tillgodose hundens behov av att få utlopp för dessa behov. Exempel på detta kan vara hunden som plötsligt blir en mycket mer harmonisk individ som inte behöver uppvisa ”problembeteendet” längre då man berikat miljön med en utsiktsplats, fysiska utmaningar såsom springa, gräva, klättra, födosöksbeteende och allt annat en hund behöver.





Detta tycker jag tål att tänkas på istället för att ägna tid och utrymme i det offentliga rummet åt att öka klyftan mellan ”vi och dem” som jag anser att både Barbro Börjessons och nu Fredrik Steens artiklar gör. Är man en offentlig person som många ser upp till, innebär det inte bara att ha ett stort utrymme för sina egna åsikter, det innebär även att hålla sig uppdaterad med även andra metoder och tankesätt än sitt egna och att kunna ta emot kritik för de i mina ögon mycket nedlåtande och generaliserande uttalanden som gjorts i tidningen Hundsport på senare tid .



Så tycker jag.

Jenny Marek

Nosvis Klickerkunskap