Tappar sugen ibland...

Tappar sugen…

 

 

Tittar på TV4:as nyhetsmorgon där en för mig helt okänd tjej med fyra hundar i koppel blir intervjuad. Undertexten i rutan anger att hon är ”Beteendevetare och hundspecialist”. Det visar sig att hon är en tjej som har praktiserat på Cesar Millans hundpark i tre månader.

Jag letar reda på hennes hemsida då jag vill ha mer information om vem hon är och vad hon gör. Där finns ingen  referens till varken teoretiska eller praktiska kunskaper finns att finna. Jag inser att hennes referens ÄR att hon har varit på Cesar Millans hundpark i tre månader. Punkt.

Däremot hittar jag ett tips om att "du skall äta något litet innan du serverar hunden mat. Detta är för att då stärker du ditt ledarskap…" Det handlar om "balans och energier". Något man tydligen inte kan uppnå eller inneha ha om man inte tycker att Cesar och hans metoder är okej.

Det kan sägas och tyckas att detta inlägg låter avundsjukt men jag kan lova att det är inte min bakomliggande motivation. Tvärtom, jag har ingen lust att bli satt i en sits där jag i ett snabbt och flashigt inslag skall förklara min syn på hunderiet. Det tar längre tid än 3 minuter att göra det på ett sätt som får människor att förstå hur en hund fungerar, hur inlärning fungerar och att det inte alltid är ett lika med tecken mellan snabbt resultat och bra resultat om man tittar på etiken, framtida effekter och den underliggande känslan hos djurägare och hund.

Däremot skriver jag detta då det är ett av få sätt för mig att dela med mig av mina tankar, plats i TV får man om man är underhållande, får till snabba snygga aktionfyllda klipp där monsterhundar först provoceras till att reagera kraftigt för sedan uppvisa en ”lugn och balanserad aura” (läs tilltryckt, förvirrad och passiv). Jag skriver för att jag brinner för detta med att informera hundägare att du behöver inte ignorera hundens alla initiativ, den tycker inte att du är en nolla om du svarar på hundens önskemål om lek, umgänge eller att fylla på vattenskålen osv. Jag skriver också för att berätta att det enda alternativet är inte att använda fysisk korrigering eller avlivning på hundar som är arga.

Det finns en massa olika sätt att angripa en beteendeförändring hos en hund och detta är beroende av vad den bakomliggande orsaken är. Det kan vara frustration,rädsla, smärta, sjukdom, arv, rasegenskaper, erfarenheter med mera. När man vet vad orsaken är så börjar man att arbeta, först då.

TV-programmen gör till och med en grej av att Cesar inte vet vad det handlar om när han kör upp på uppfarten till hundägarens hus. Ju mindre man vet om fallet och ju mindre teoretisk utbildning du har att stötta dina praktiska beslut på är desto mer äkta och flashigare blir det för den okunnige. Det har blivit ett argument: ”Du hjälper inte en hund med ett diplom”. Nej, själva intygen från mina utbildningar ligger någonstans i mitt röriga arbetsrum, där är vi överens att det är inte diplomet som hjälper hunden. Däremot är kunskapen jag införskaffat mig medan jag gick på mina utbildningar som har varit praktiska och /eller teoretiska ovärderliga gällande mina beslut om hur jag tänker gå tillväga med en utredning och beteendemanipulering för det är detta som det handlar om.

Så fort du skall förändra en levande varelses beteende måste du hålla hårt i etik-hatten. Det är inte enbart målbilden som spelar roll utan man skall ta hänsyn till hundens bakomliggande känsla och motivation. Det är hur du uppnår ett resultat som fungerar för alla utan att det sker på någons bekostnad som är viktigt. Vägen dit.

Jag känner flera personer som har underbara trygga glada initiativtagande sällskapshundar, som arbetar med sina hundar, tävlar i landslag och så vidare, det är inte enbart att de är effektiva i sin träning och handhavande av hunden som imponerar på mig, utan just att de kommit så långt utan att behöva ge avkall på hundens egen identitet och känsla av att vara minst lika viktig som sin människa. Jag imponeras däremot inte av någon som går runt med ett helt band av lösa hundar som svansar i hasorna på människan om jag vet att detta är resultatet av att hundarna har fått lära sig från dag ett att de har ingenting att säga till om, alla resurser och initiativ skall komma ifrån människan och som hund blir man ignorerad om man ber om att få påverka sin verklighet. Det finns dessutom absolut ingenting som styrker teorin att du som "ledare" måste gå först för att göra en hund trygg. (Dessutom går 90% av alla hundar rent naturligt i en snabbare takt så tror du att du måste gå först för att det skall vara naturligt så får du allt pinna på ganska bra för att hunden inte skall tycka att du är en ganska värdelös ledare bara av orsaken att du inte är fysiskt kompetent att röra dig fortare.) Se, redan där faller den teorin att hundar ser upp till en människa som med stela rörelser rör sig i sakta mak framåt.

Att det inte är naturligt att ge mat som förstärkande till en hund under ett inlärningsskede är inget argument som biter på mig över huvudtaget. Om vi nu har tillgång till något som hunden fysiskt uppskattar, som är lätt att leverera, ett redskap för att förklara vad som var rätt. Varför inte? Varför utgår vi ifrån att hunden skall ha så bra moral att den per automatik skall arbeta med att förändra något utan att få mer än argumentet ” Du skall göra så för att jag sa så, du skall respektera mig”. Det fungerade inte på mig när jag gick i skolan och varför skall jag då utgå ifrån att min hund skall ha högre moral än mig? Alla arbetar vi för att uppnå något vi vill ha eller för något som vi vill undvika, det är upp till oss vilken motivation som skall ligga bakom när hunden lär.

Att utgå ifrån att mina händer eller min uppmärksamhet är en belöning i alla lägen är också ganska naivt. Om det för hunden upplevs som att fysisk närhet kan vara skön men också plötsligt bli hotande så är det ju inte bättre än att jämföra med en kram. En kram som kommer ifrån någon som aldrig har varit annat än en trygghet, ett stöd, en klippa är fantastisk. (om man nu gillar fysisk kontakt, det är det inte alla individer som gör). Får man däremot en kram av någon som man vet är helt oberäknelig gällande att göra sig fysiskt hotfull så blir det en annan femma. Att dessutom bli kramad av någon man inte känner, en person som håller fast trots att du inte vill, jag då är det ytterligare något annat. Med andra ord, bara för att vi tror att något upplevs som en belöning är det på långa vägar inte så lätt.

Jag var tvungen att skriva av mig men det skulle inte förvåna mig om det kommer en del två också. Jag läser nämligen just nu en hundbok som heter ”Att skapa en skugga” och den gör mig faktiskt både gråtfärdig och rasande på en gång.

Hälsningar Jenny