Tema katt och ikväll.... tema annat härligt...

Sen sist har det varit två kattföreläsningar istället för bara en, då vi fick så många anmälningar av folk som ville komma, superkul! Kattfolk är roliga för intresset att få veta mer om dessa sköna djur är stort och tillfällena där man kan lära sig nya saker om just katten är få... Det var intresserat folk med härliga inlägg och deras bra frågor har gjort att båda kvällarna har blivit sena. Egos upppfödare bland annat, satt i publiken, och då jag helt sonika hade tagit med världens bästa katt för att visa hur en sådan ser ut...;) så vandrade en nyss fyllda nio månaders slyngel runt bland folk, välte ner leksaker i fönstren och klättrade runt i allmänhet medan jag försökte föreläsa. Tvärstopp blev det dock då han kom till sin uppfödares byxben och han fullkomligt damsög henne på lukter. Mammma, pappa, moster, mormor och småsyskon, alla var dom där på samma bralla! Ganska häftigt tyckte han nog.

Inte nog med katt, jag har även startat upp mitt tema "cairnterriergäng" som har mer eller mindre bokat upp mig hela hösten för diverse kurser och föredrag. Vi har kört den inledande inärningteorikursen på två timmar och håret stod ut och bak på de stackarna men de hängde allt med tror jag! Även detta gäng ett härligt gäng med en skön inställning och anda som gör en glad i själen!

Tänk om hundfolk kunde agera lite mindre med att försöka att trycka ner varandra och istället ha kul ihop på ett helt okomplicerat plan. Uppfödare som tjafsar med varann och inte minst tjafsar om varann istället för att känna att man har ett gemensamt intresse för sin ras och har man olika åsikter så är det bättre att visa med sina egna handlingar var man står i debatten istället för att förhäva sig själv, samtidigt som de andra är kassa och helt okunniga, och ibland till och med avundsjuka på att man själv är så himla bra minsann... Suck! Man blir ganska trött till slut....

Idag berättade min kollega att hennes man hade eftersökt och skjutit, som jag trodde ett rådjur, som blivit påkört. Det skulle ligga här uppe i "min" skog och maken hade sågat av benen (inte sina egna alltså...)till mig för att jag skulle få till mina blodspår. Upp och ut när vi kom hem och det var ju bara att låta hundarna leta tänkte jag. Jajamän, det tog inte lång tid för Kompis att nästan stå och peka med tassen, att där , där ligger något. När jag kommer fram inser jag att det inte var något rådjur utan en liten älg och mycket riktigt låg där fyra klövben till oss. Jag och alla mina djur inklusive katten stod först ett tag och stirrade och sen insåg jag att jag inte tagit med någon påse.... Jaha, det var bara att dra fram fötterna, stoppa ett ben i vardera hundmun och snällt bära två själv hela vägen hem. Älgfötter är faktiskt ganska tunga kan jag berätta... Hundarna slet och drog och bar sin finaste present någonsin och själv gick man och funderade på hur mycket konstigt man inte gör för dom där djuren egentligen.

Dito som bebis väntar på sitt första klövspår i lite för stora hängslen...



Ego var inte med hem så efter att hundarna placerats i hundgård med sina skatter så var det att knata hela vägen tillbaka för att hämta hem honom för det började bli mörkt. Ingen katt kvar vid älgen så det var bara att ställa sig och tjoa. Ingen kisse men mycket snart hör jag en stackars mus som inte var så glad... upp med kisse (5 kilo) under armen och hemåt bar det. Nu fick det vara nog med döda och trasiga djur på en djursjukvårdares fritid! BASTA!

Trött och blodig, med en sur katt och två besvikna hundar som helst hade velat få med sig klövarna in till min ryamatta från 60-talet, tvättade och skrubbade jag mig i en kvart innan tevatten och kvällsmat kom på bordet.

Nu är klockan sent och Kompis sitter fortfarande vid dörren och pekar med tassen att klövarna blev kvarglömda där ute.....