Hej allihop! Det är inte så ofta det skrivs här i bloggen som det verkar,,,, det är dumt. Jag har ju ändrat på en del i min tillvaro de senaste månaderna och bloggen har fått stå tillbaks. Men nu så....

Jag arbetar numera sedan ett par månader på Torsklanda djurklinik. Det är en lagom stor klinik där man tar sig tid med djuren och deras ägare. Man bokar av ordentligt med tid och det gör vårt jobb så himla mycket roligare än när man känner att man måste stressa för att det inte finns tiden. Då det gäller mitt arbete med beteende så har jag fått alla möjligheter att göra precis det jag vill och det känns jättekul! Trevliga arbetskamrater gör det inte sämre!

Sedan sist har jag vari uppe i Stockholm för att vara hundutbildningsgruppens lärare på deras dagisutbildning. Jag pratade djursjukvård i 8 timmar med de stackarna.... Men det känns kul att träffa nya fräscha människor som förbereder sig för ett liv där de skall arbeta med hund. :)

Jag har även inlett ett samarbete med Kungliga hundar/ Gbgs Hundarena. Tanken är att jag skall hålla föredrag hos dom i deras regi vilket passar mig utmärkt i dagsläget. Gå gärna in och se vad vi har på gång!

http://www.kungligahundar.se/hem/föreläsningar-1981509

När det gäller praktiska kusrer både för mig själv och mina egna hundar, och de kurser jag själv har hållt i, får jag nog erkänna att lydnaden hela tiden skjuts upp till förmån för eftersöket och blodspåret. Nu på tisdag skall min lille Fido, 1 år gammal, göra sitt slutprov för att bli godkänd som eftersökshund. Håll tummarna! Han är duktig på gamla spår, vinklar och bloduppehåll, däremot är det fortfarande supersvårt med återgångsvinklarna där spårläggaren gjort ett blindspår.

Ok, nya projekt..... höns....! :) Sitter just nu och väntar på att en lite flock med hönor och deras tupp skall flytta i här hos oss. :) Det skall bli superkul att lära sig mer m hur de vill ha det i sin miljö, att få äta glada ägg! Fortsättning följer!

Trevlig Valborg och 1:a Maj önskar vi!

Mina tankar gällande den "i-mycket-övrigt-att-önska-debatten" på kvällsöppet.

Fredrik S, han försöker att förklara det han anser är viktigt, men så många gånger förut förstår jag inte riktigt vad han egentligen menar med det han säger, då jag ofta upplever att det han säger och det han i själva verket gör, inte riktigt överensstämmer. Vad menar han att man skall göra istället för att använda sig av inlärning om han behöver "fostra" som han kallar det. Vad är fostran? Menar han att bara för att man inte använder sig av tilllagda straff i hanteringen av hunden, att man inte har krav överhuvudtaget eller vad menar han?

Jag kan för mitt liv inte se att inlärning för "trix och fix" skiljer sig ifrån att lära en hund ett alternativt beteende för att passa in i människans vardag. Det är ju faktiskt det som "fostran" borde vara om man nu skall använda detta ord anser jag.

Att man ser till att hundens förväntningar på det utförda beteendet leder till den konsekvensen som man tidigare lärt in kommer att hända. Till exempel: Klarar du av att gå emot den andra hunden i koppel utan att spänna dig, för att det är svårt för dig, ser jag som förare till att du belönas med ett ökat avstånd, - kan du sitta still när jag tar i din tass så släpper jag och så vidare. En succesiv stegring av svårighetsgraden som gör att hunden klarar av situationen och att den är tillräckligt lugn för att ta till sig informationen och dessutom för att ha en möjlighet att välja att göra det som den tidigare lärt.

Jag arbetar dagligen med rädslor och "vardagssituationer" och det skulle aldrig falla mig in att bestraffa en hund för att den visar att den inte kan göra "rätt" där eller då. Då är det jag som tränare som inte gjort mitt jobb, inte lagt upp det på ett sätt som är för individen /ekipaget genomförbart.

Att som Fredrik utgå ifrån att alla som har en åsikt om hur hundar lär och hur man hanterar sin hund i inlärningen, måste ha tävlat på höga nivåer för att kunna ha något att tillföra debatten, skrämmer mig. Han om någon, som schäferkille och i bruksvärlden, borde väl verkligen numera ha insett att det finns fler sätt att relatera till hund och varför man håller på med hund, både som lärare och som hundägare.

Alla har inte schäfer, alla vill inte tävla och långt ifrån alla anser att detta är något som ger den som tävlar med en schäfer en automatisk auktoritet på att tala om för en bassetägare/shibaägare, en jackrusselägare hur de skall relatera till sin hund. Det borde FS veta vid det här laget.




Bengt gör mig mållös,,, han anser att det han gör är "naturligt" och att allt annat är förkastligt. Då han säger att "klickerfolket" hela tiden skall göra sig roliga för att försöka att snällt få sin hund att lyssna, samtidigt som det kastas köttbullar på dem så är han ju tyvärr på en nivå i inlärningskunskap som är svår att bemöta. Dessutom är det väl ändå ett av FS största paraduttalande att man skall vara rolig och spännande för att hunden skall se upp till en, eller har jag missuppfattat?

Bengt arbetar med att se till att hans flock skall noga veta att alla deras egna initiativ inte får effekt. I BR shem får en hund inte påkalla att vattenskålen är tom, den får inte skälla om någon ringer på, (det senaste, vilket vi har avlat på att hundar skall göra i cirka 15 000 år bara...) att den får aldrig gå framför sin husse som går med stora stövlar och utan knäleder för att ha ett så stelt och hotfullt kroppsspråk som någonsin går... Bengt citat: "inlärning sker inte i naturen" slut citat.

I rest my case gällande vad denna man har förstått...

SKKs representant borde veta bättre än att ta sida gällande BBs träningsmetoder då de är väl medvetna om det kontroversiella med att fortfarande än idag bygga upp sin träning på att kasta saker och att rya på hunden samtidigt som ett kort snärtigt ryck i strypkopplet talar om för hunden att "även om jag inte berättat vad jag vill att du skall göra så tänker jag se till att du rycks till hårt då du gör i mina ögon fel". Inte etiskt försvarbart anser jag i alla fall.

Natasja var en god representant för en alternativ inlärning tycker jag, men jag kan också förstå att folk har svårt att hänga med i vad hon egentligen menar när hon pratar amöbor och vetenskap. Det förstår de som redan har kunskapen om att inlärning fungerar på ett sådant sätt att har du väl förstått hur den fungerar så kan du använda detta verktyg till att påverka en amöba, en späckhuggare OCH en hund. Arten spelar ingen roll.

Vad man dock behöver veta är djurets naturliga beteenden och sinnens funktion så att man därefter kan anpassa bland annat sitt sätt gällande förstärkningar och straff och hur träningen skall lägga upp.

Anders försöker att förklara sin ståndpunkt som han faktiskt har skaffat sig under 40 år i hundvärlden. Han har dessutom omvärderat och reviderat sina åsikter hela vägen, i takt med att hans kunskaper ökat . All heder till honom för detta!

.... men formatet med 30 sekunders inlägg och snabba repliker där man aldrig får tala till punkt bygger ju på det precis motsatta till vad som är hans budskap. Snabba effekter och inlärningar är inte det effektivaste sättet att arbeta vare sig med att delge sina synpunkter, ny kunskap, eller för den delen hundträning. Han skulle komma till sin rätt om vi fick möjligheten att sätta oss ner i en *TV-soffa, att han där fick förklara hur han anser att en utredning av orsaken till beteendet bör gå till. Ett prgram där det baseras på innehåll istället för effekter

Jag önskar mig fortfarande ett sådant forum på tv, där människor får tala till punkt, och där de inblandade har en grundläggande kunskap om fler metodiker, etiska synsätt så att debatten håller en intressant nivå till skillnad på det som var i kvällsöppet.

Det som sker i hundvärlden utanför tv, utanför tävlingarna, utanför brukshundsvärlden är bra mycket större, väldigt mycket "på riktigt" och orsaken att gilla hundar, och att välja att leva med hundar är ofantligt olika. Detta anser jag är väldigt viktigt i debatten, inte kasta sig med att jag har tränat "riktiga farliga hundar" jag har tävlat i schäfer-wm, jag har fött upp 500 valpar.. Det är inte kvantiteten som avgör det är kvaliteteten.

Hur bred är kunskapen, baseras den på även andras kunskaper eller bara på dina egna erfarenheter, är du bra på att förstå vad hundägaren vill ha hjälp med även om det är en annan sorts person, eller för dig främmande ras? Detta är viktigt. Har man förmågan att inse att ja, jag må vara känd från TV, men säger detta faktum att jag har rätt per automatik, eller borde jag kanske vara ödmjuk för annan kunskap?

Jag själv som "hundvetare" är inte ett dugg intresserad av att synas i rutan, men däremot tycker jag att det är viktigt att göra min röst hörd gällande det jag tycker är viktigt. Så, nej, alla vi som har en åsikt är inte avundsjuka på TV-tränarna. Däremot kan man bli glad eller frustrerad när man ser på vad som kastas in i den vanliga hundägarens vardagsrum. Frustrationen kommer sig av att man själv har en kunskap inom området, inte på grund av en hemlig önskan att gå på Bindefelts fest.

Långt inlägg.... Hälsningar Jenny, Nosvis

Nytt år med nya äventyr.

Sedan sist har jag bland en massa annat varit på David Selins uppfödarutbildning.

Den hölls under två dagar och vi fick lära oss det mesta av det som är väsentligt att ta hänsyn till om man nu tar det beslutet att man vill vara en av de människor som sätter fler hundar till världen. Det gäller att kunna lagar och regleringar, förstå hur genetiken fungerar, välja sina avelsmål, hålla dessa mål realistiska och mycket mycket mer. Alldeles för svårt för mig.


Det som jag framförallt fick med mig är detta med stresskalibrering hos valparna och hur riskabelt det är att utsätta en dräktig tik för stress. Man kan fundera på hur det känns för fodervärdstiken som plötsligt i slutet av sin dräktighet skall hem till uppfödaren och den där antagligen ganska befästa existerande flocken. Detta borde vara oerhört stressande. Studier påvisar en kraftigt ökad stress hos valparna som redan i livmodern får fel stresskalibrering.


En annan sak som David verkligen brinner för, och med all rätta, är att få stopp på alla tvångsparningar som faktiskt fortfarande sker trots att man helst inte vill tro det. Tikar som hålls fast för att hanen skall få hoppa upp och para henne mot hennes egen vilja. Detta är inte bara totalt förkastligt ur etiska synaspekter men ovilligheten hos tiken har oftast ett syfte, det innebär att hon har en orsak att tacka nej till den tilltänkta hanen. Det kan handla om att de är för nära släkt, att hon känner hans svagheter såsom till exempel sjukdom. Det kan också handla om att hon inte har fått känna av hanen överhuvudtaget innan eller att det helt sonika är fel dag...

Det skall alltid vara tikens val, oavsett om man som människa lagt ner mycket pengar tid på en specifik hane. Hundar behöver precis som oss människor dansa först och den delen glöms lätt bort då man som uppfödare räknar ut exakt vilken dag man skall åka. Inte sällan har man kanske endast ett mycket litet tidsutrymme att spela på gällande att de tu skall falla för varandra. Då blir det förstås lättare att som ägare känna sig tvingad att ta dåliga beslut,som att till exempel tvinga tiken. Men det är fortfarande INTE ok!

Detta kåseri med denna bild kommer ifrån Hundsport... man blir ganska förvånad milt sagt då bilden faktiskt illustrerar hur flera personer håller fast en tik då hanen närmar sig. Detta är olagligt. http://www.sjv.se/download/18.26424bf71212ecc74b080001024/2008-005.pdf



Appropå David Selin så visas nu ADVENT DOG CONFERENCE på Kunskapskanalen nu i veckan!

Inte missa!

http://www.adventuredogconference.se/default.asp?sida=main

Här kommer lite roliga bilder från min sköna flock. Fido är numera nedklippt och han är så mjuk och go att det nästan är löjligt! :)Ps, han fick strålande kritik på My Dog! Bland annat har han "excellent eyes" och det är en fröjd att se honom i rörelse..:)Själv tycker jag att hans eyes är en smula crazy och att det oftast är en fröjd att se hans rörelser men de där rörelserna är inte lätta att fånga med min mediokra kamera.

Goda Julen och Nya året!!

Säger vi aldrig nej?

Apropå ordet – nej!



”Nej” har väl aldrig varit en bristvara i hundägarens vokabulär om du frågar mig istället för att fråga Fredrik Steen.

Jag upplever det precis tvärtom då jag dagligen arbetar med frustrerade djurägare som förtvivlat säger nej till sina hundar mest hela tiden, hundar som ibland vare sig lyssnar och som ofta för den delen inte heller förstår innebörden, -betydelsen som ägaren bestämt sig för och denna betydelse varierar inte sällan beroende på situation och tillfälle vilket oftast inte gör det lätt för en hund att hänga med på och kunna förstå.




Hur ofta säger vi egentligen ”rätt” jämfört med hur ofta vi säger ”nej”? Hur ofta har vi tagit oss tiden att lära in vad vi vill att hunden skall göra istället för att den gör det som orsakar vårt nej. Detta borde snarare tas upp för diskussion.

Ofta säger den frustrerade ägaren att- ”jag vill inte att hunden skall göra si eller så”. Då brukar jag fråga "vad vill du att den skall göra istället"? Skrämmande ofta har de ingen bild av vad de vill ha och det betyder ju i sin tur att hunden inte kan ha en chans att veta.

Vad ”nej” i verkligheten betyder för hunden i fråga kan ju dessutom variera kraftigt , är det en kastad plastpåse full med tomburkar, eller ett kort snärtigt ryck i ett koppel, ett rytande som för hunden innebär ett förestående obehag på ett eller annat sätt? Kanske är nejet en borttagen möjlighet att få det man vill, till exempel en dörr som stängs om man försöker att tränga sig ut och förbi, kanske är det en ägare som säger, ”hoppsan, där blev det fel” och som tydligt visar att den förväntade belöningen kommer att utebli? Det finns många sätt att få en hund att avbryta ett beteende, frågan är vilket sätt man väljer att göra detta på och vilken grund man baserar sitt beslut på. Är man sköldpadda kan man bitas…. ;)



I FS debattartikel hävdar han att bristen på nej hänger ihop med en viss sorts instruktörer med en viss inlärningsmetodik och på grund av deras okunskap . Jag hävdar tvärtom att bristen på att kunna skapa, som jag ser på det, en ram som skapar korrekta förväntningar för hunden om vad beteendet skall leda till,-att detta är helt oberoende av vilken metod eller brist på metod man har valt att använda. Det beror förstås på kunskapen hos personen i fråga oavsett metodik.

Däremot beror det på i mina ögon på okunskap när man anser sig ha rätt att korrigera en individ som inte har en chans att välja att göra rätt, och det ligger okunskap bakom den förutfattade meningen om att bara för att någon arbetar med positiv förstärkning för att få fram ”rätt” beteende automatiskt inte har regler och ramar för sin hund. Då glömmer man bort att det finns något som heter negativt straff och en då för hunden inte önskvärd konsekvens efter beteendet.

Jag anser även att de som arbetar med att fokusera på att se till att hunden tjänar på att göra rätt, att den inte är rädd för att göra fel och att man som sagt försöker att förklara för hunden hur bilden på kartongen till puzzlet vi lägger ser ut, innan hunden skall börja göra fel, är de personer i hundvärlden som är de mest uppdaterade gällande kunskapen om hur inlärning fungerar och vad som är effektivast- utan tråkiga bieffekter.

Det är just dessa som går på kurser och föreläsningar själva, just för att för att få nya infallsvinklar, hålla sina kunskaper uppdaterade och dessa personer är allt annat än rädda för att arbeta praktiskt både med sina egna och andras hundar både när det gäller ”träning av tävlingsmoment” eller förändring av redan befintliga hundbeteenden som i vår människovärld orsakar problem på ett eller annat sätt. Flera tävlar med sina hundar på internationella nivåer med mycket goda resultat. Detta är min erfarenhet.

Att man har tillgång till att få ut sina egna tankar och metoder till TV eller annan media som till exempel tidningen Hundsport ,vilka båda har stor genomslagskraft ut till den vanliga hundägaren, medför i mina ögon automatiskt ett större ansvar hos dessa personer att måla upp hela bilden av beteendeutredningar och träning.Med detta menar jag korrigeringarnas för och nackdelar, hur förstärknings-metodiken fungerar med negativt straff som motpol till den positiva förstärkningen och framför allt även ta upp vad som är en hunds grundläggande behov, vad den kan uppvisa för beteenden som är helt naturliga, varför arten, individen reagerar som den gör i specifika situationer. Allt detta istället för att enbart gå in och korrigera symptomen som hunden uppvisar i form av olika beteenden.


Ofta hör man att ”jag använder aldrig positiva korrigeringar då vi tränar trix och lydnad, då skall hunden tycka att inlärningen är rolig. Däremot är det en annan femma när vi talar om vardagslydnad, då kommer korrigeringarna och nej fram för då är det allvar. Då skall hunden vilja följa mina steg och mina förehavanden för det är naturligt för hunden att följa och lyssna på mig. Gör hunden fel här har jag rätten att korrigera på ett för hunden obekvämt sätt”

Problemet med detta resonemang är att inlärning är inlärning, oavsett vad man lär hunden. Det är ingen skillnad på om jag vill lära min hund att gå ett snyggt fritt följ eller om jag vill lära hunden att springa bort och lägga sig på en matta i hallen istället för att hoppa på faster Ulla när hon kommer och hälsar på. Däremot om det ligger en känsla såsom frustration eller rädsla bakom beteendet så måste man även arbeta med att förändra orsaken till att hunden känner som den gör istället för att bara trycka undan beteendet med hjälp av inlärning eller för att hunden på grund av förväntad korrigering inte vågar uttrycka det den vill.



Dessutom är de flesta beteenden som vi människor anser vara ”problembeteenden” i vardagen fullkomligt naturliga beteenden för hundar, och bara av den orsaken har vi om inte något annat ett etiskt ansvar att se till att vi har gjort allt vi kan för att tillgodose hundens behov av att få utlopp för dessa behov. Exempel på detta kan vara hunden som plötsligt blir en mycket mer harmonisk individ som inte behöver uppvisa ”problembeteendet” längre då man berikat miljön med en utsiktsplats, fysiska utmaningar såsom springa, gräva, klättra, födosöksbeteende och allt annat en hund behöver.





Detta tycker jag tål att tänkas på istället för att ägna tid och utrymme i det offentliga rummet åt att öka klyftan mellan ”vi och dem” som jag anser att både Barbro Börjessons och nu Fredrik Steens artiklar gör. Är man en offentlig person som många ser upp till, innebär det inte bara att ha ett stort utrymme för sina egna åsikter, det innebär även att hålla sig uppdaterad med även andra metoder och tankesätt än sitt egna och att kunna ta emot kritik för de i mina ögon mycket nedlåtande och generaliserande uttalanden som gjorts i tidningen Hundsport på senare tid .



Så tycker jag.

Jenny Marek

Nosvis Klickerkunskap

Adventure Dog Conference -Tema Avel, genetik och DNA

Färdig med Alvesta och hundutbildningsgruppen för ett tag. Sorgligt men sant.

Nu är året med hundproblemutredarutbildningen till ända... Tråkigt får jag allt säga. Det har varit ett fantastiskt spännande år där man suttit och insupit en massa härliga människors kunskap. Då jag är en person som gärna vänder och vrider och snurrar på all kunskap så att den skall passa mig och det jag gör så har det allt blivit en hel massa frågor till våra stackars lärare.... Förlåt. :)

Näst på Schemat är det Adventure Dog Conference i Stockholm i helgen.
klicka på rubriken för att läsa mer om evenemanget.

Där skall det diskuteras om avel genetik och DNA, feromoner och om man kan testa ärftlighet gällande mentalitet. Det skall bli mycket spännande och jag skall packa mina mjuka kläder och föreläsningstofflor så att jag sitter mjukt och bekvämt under hela helgen så att jag åter kan fokusera på att ställa besvärliga frågor....;)

Vi hörs när jag är tillbaka!