Ingen bästa höst inte....

Hej allihop!

Jag är inte på topp just för tillfället får man nog säga... Jag har legat helt utslagen i två veckor med en lunginflammation som gett mig hög feber, närmre 40 grader i hela två veckor har tagit ut sin rätt. Jag är trött sur och ligger bakom schemat med det mesta just för tillfället. Jag har sedan sist hållt två föreläsningar, en om katten och en om hund. De stackarna som lyssnade på mig gällande hund var tvungna att titta på en grön föreläsare som stod och kallsvettades... föga charmigt...

Jag hoppas jag inte gjorde er allt för besvikna.

Som om inte detta och regnet skulle kunna räcka har jag hamnat i en jättetråkig situation. Mitt företagsnamn Nosvis, har jag nu använt i över tre år men jag har inte registrerat namnet utan haft en enskild firma i mitt eget namn.Plötsligt så har två andra tjejer registrerat namnet och vill börja använda namnet för ja vad då, ... jo, en hundskola!! Jag har ansökt om hävning av deras namn med bakgrund att jag kan påvisa att jag haft namnet i bruk under en lång tid och är etablerad inom hundvärlden och de har nu i sin tur bestridit mig så nu kommer fallet troligen att hamna uppe i tingsrätten.. :( Detta gör mig både ledsen och arg för jag har jobbat hårt för att skapa mitt namn och mitt företag. Jag skriver detta för att ni skall veta att jag kan bli tvingad att byta ut allt som har med namnet att göra, men vi är inte där än, jag kommer inte att ge dom mitt namn utan att ha gjort precis allt jag kan för att försvara mig.


Så nej, denna hösten kunde ha börjat bättre...

Mycket nu,,, som vanligt

Hej allihopa!

Sen sist har inte mycket hänt förutom jobb och jobb och mys i skogen med mina hundar. En kväll tillbringade jag dock med att åka tidsmaskin genom att först gå på Stefan Sundström
och därefter Nymphet Noodlers som återförenades för en kväll på Sticky Fingers i Göteborg.
Helt suveränt med Ian från Soundtrack som förband, och där och då lovade jag mig själv att ta hand om den sidan av mig som gillar kultur, öl och underbara vänner som spelar fantastisk musik. Mitt djurintresse och mitt arbete med detta har tagit över de senaste åren helt och hållet men det skall det bli ändring på! Det ena utesluter inte det andra.Man kan jobba men man måste också vara med i världen utanför, den som ger en energi tillbaks.

Med denna insikt har jag nu gett mig tusan på att komma iväg för att avnjuta Weeping Willows då dom kommer om några veckor. Först och främst är musiken helt underbar men icke att förglömma är grabbarna i bandet några av de vackraste människor jag känner, så för att kunna umgås på ett helt naturligt sätt har jag faktiskt tagit ut några semesterdagar i samband med deras spelning...;)

Jag och Cilla har varit nere i Alvesta för en helg med Curt Blixt som har lärt oss allt om BPH testet och hur man läser signaler hos hundar som utsetts för press av olika slag. Mycket lärorikt!


Jag har även utsett och träffat min projekthund som jag skall utvärdera under året, mycket spännande hund men jag måste be att få återkomma gällande henne och utredningen.

Jag har mycket på gång via firman just nu, föreläsningar och privata kunder med utredningar. Dessutom har hundutbildningsgruppen "informerat" mig om att jag skall prata djursjukvård i Stockhom i januari på deras dagisutbildning...:)Inte mig emot, deras utbildningar är superseriösa och av mycket hög kvalitet så jag känner mig hedrad att bli tillfrågad som vanligt!

Imorgon kör jag en föreläsning om katternas beteende på kliniken
och nästa vecka är det hundarnas tur.
Roligt att så många är anmälda! Väl mött där!

rapport från bakom laggår´n

Hej! Nu var det så där länge sedan igen... hinner inte riktigt med. Sedan sist har den gamle Kompis nu 11 år fått visa att han minsann också kan genom att tuffa fram och klara den öppna klassen i viltspår. Han är helskön och trots att det tar honom ungefär 13-14 minuter mer än Dito så är han stadig och snurrar egentligen ingenting förutom vid de blodlösa återgångsvinklarna. Jag är så kär i min gamle vän.

Är man en gammal vallhud är det tur att det är sköldisar man vallar...


Just nu känns det lite tungt för han har en svacka på grund av framförallt en öroninflammation som gör riktigt ont, det ser man på lång väg. Han får både rimadyl, örondroppar och morfin så nu har det börjat vända. Hönsmamman har ju möjlighet att döna på med behandlingen så det har vi gjort. Han är även kort i steget och lite dämpad i sitt allmäntillstånd så för mig har det varit jobbigt, jag går och sneglar på honom mest hela tiden för att utröna hur han mår. Oundvikligt är ju att man börjar att förbereda sig på ett tungt beslut då han inte kan vara med längre på ett sätt som är honom värdigt.

Morfar visar hur det går till


Jag har avlivat ett helt gäng med gamla djur på jobbet under de senaste veckorna och det är inte svårt att sätta sig in i deras känsla. :( Men men, det är inte dags för oss än, så mycket vet jag. Han hänger på på våra promenader som nu i och för sig går långsamt på grund av valpen, men vi är ju dock ute i 1 ,5 timmar i stöten generellt. Han springer, nosar, tuffar och gräver när vi pausar så visst har han också kul.Här har Dito fått igång honom



Dito är däremot i toppkondition och skitig och glad som aldrig förr! Tycker väl kanske att det är dålig fart på promenaderna med gamle gubben och lille valpen...men det löser han genom att vara oerhört lyhörd i skogen, komma så fort jag visslar och då låter jag honom röra sig lös. Han springer nog ungefär 20 gånger den sträckan vi andra går.

Han älskar sin systerson och dom umgås jättefint med varandra. Det är nästan att Dito är lite för snäll men jag är bara glad för det.
>

What comes around goes around...

Aldrig har en valp kunnat känna sig så trygg och glad då han ju faktiskt har både sin morfar och morbror som verkligen ser till att han har det fint. Dito verkar sugen på att starta i nått så vi får väl se vad vi kan hitta på... man undrar ju lite hur det hade gått med brukslydnaden på honom... hmm, vi får se.


Fido, Fido Fido Fido. Han har utvecklats till en härlig kramig, kärleksfull unghund på nu 20 veckor. Han är den mest humoristiska hund jag någonsin haft, han skrattar med hela kroppen när han har hittat på något roligt och han är allt annat än blyg för att göra just det, hitta på saker.... Han har varit i stan, tittat på spårvagnar, fikat på café i majorna, åkt liten motorgummibåt till Marstrand, flörtat järnet med folk på Marstrands strög, lärt sig simma riktigt bra, hämta metallapporter,.tappat en massa tänder, protesterat vid kloklippningar, lärt sig fotplaceringen i bakåtmarch och ingångar med hjälp av klossen. Han är en riktigt rolig träningshund som är mycket förtjust i att leka, bära och att träna. Han tänker faktiskt till och med efter före till skillnad från en viss annan som börjar på Di - och slutar på to.:)Fido kan också hålla en träningsfokus mycket längre än jag upplevde med de andra så om jag bara skärper mig, prioriterar min tid rätt, så hoppas jag att vi skall hinna starta i tävling till våren.

Alla älskar vi vår Fido!

Fidos första blodspår....

Fido, 12 veckor gör sin spårdebut

Första gången var det liiite läskigt så "Smygande fluffet" smög sakta men säkert genom djungeln. Men fy tusan vad kul det var med klöven så fort man förstod att den inte sparkades!

Vi och dom....

Om ni trycker på titeln kommer ni till en insändare som Barbro Börjesson, känd från SVTs "Gó kväll" har fått publicerad i senaste numret av Hundsport. När jag läser hennes text förstår jag att hon är heligt förbannad på någon/något och att hon vill ha sagt en hel massa gällande hennes kritiker, sen förstår jag inte så mycket mer...

Mitt problem är, förutom att jag anser att hennes artikel är osaklig, förvirrad och generaliserande på ett grovt förolämpande sätt, om man nu är en av dom som antas räknas som en "mjukare" instruktör, är att hon använder sig av tankesättet "Vi mot Dom". Det är väl verkligen inget tankesätt som kommer att hjälpa gällande att börja en vettig diskussion gällande de träningsmetoder man väljer att använda. Det skapar enbart fler arga insändare, fler generaliseringar och fler oriktiga påståenden angående X eller Y.

Jag anser dessutom att skall man skriva en insändare med ett kraftigt innehåll angående att man känner sig kränkt av enskilda individers förutfattade meningar gällande en själv,,, ja då får man allt hålla sig ifrån att generalisera ihop en stor grupp av instruktörskollegor som aktivt har gjort ett val gällande sin träningsideologi.

Jag tar gärna upp debatten med Barbro angående hennes otaliga avsnitt där hon kastar saker både på och efter hundarna för att skrämma dom så pass att dom avbryter sina beteende, hon får ägarna att rya och skälla på hunden och då hunden förvirrat slutar att agera så kramar B om dom och problemet anses löst. Eller? Om det inte är så så får man nog sluta att redigera på det sätt som görs för det är detta budskap som kommer fram i rutan.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, att trycka bort utagerade beteenden utan att ta reda på orsak, eller heller för den delen erbjuda för hunden ett annat alternativ, är som att sätta en kork i rumpan på hunden med diarré, som att flytta till ett hus så inte grannarna störs av de stressade ylen då hunden är ensam, att trycka ner hunden i hundmöten så att den inte vågar agera trots att känslan är detsamma, det är förkastligt. Så är det och det står jag för att jag anser.

Hälsn "Eventuellt en av de som kallas för velourhuligan".




p.s Gällande hennes utspel mot Anders Hallgren så bottnar det (tror jag) i att han i sin tur kritiserat henne för bland annat detta som jag tagit upp här i min text.

Fido, min nya stjärna! Jag är helt betagen....

Min nya goa valp är en härlig herre.

Han är lik både sin morfar Kompis, och sin morbror Dito, men samtidigt är han helt sin egen. Han är hur snäll som helst, han är otroligt fysisk och vill gärna vara mycket nära mest hela tiden. Han vet hur man använder sin mustasch till att mysas med och han tycker att det är toppen att tvätta ansikten på katter... inte alltid en ömsesidig känsla men alla djuren verkar tycka jättemycket om honom så han kommer undan med det mesta som det verkar... Han har ett ton med humor och han är numera "inklickad" så vi har så smått börjat med lite roliga grejer som att sätta nosen i handen, sitta ner för att bakluckan skall öppnas med mera. Den största skillnaden just nu är att jag tror och känner att han är lite lugnare och lite mer den sorten som tänker lite innan han agerar... det är bara ett plus i min bok för det är detta som Dito ibland kan ha svårt för, att inte agera i samma sekund som han har fått en ingivelse.

Jag fick ett erbjudande att ta med Fido för att bli fotad av den eminenta hundfotografen Ida Kucera http://www.doggystajl.fotosidan.se/ och här nedan ser ni ett axplock av vad denna tjej kan göra! Hon är helt suverän!

Tack så jättemycket för dina fina bilder Ida.

Hoppsan....;)

Har inte skrivit på ett tag.... bland annat beror detta på ... kommer ni ihåg min gudson, Kompis barnbarn? Det blev inte riktigt som det var tänkt gällande att han skulle bo hos Cathrine och att jag skulle vara gudmor... Omständigheterna ändrade på rubbet så sedan förra veckan har flocken utökats med ytterligare en vovve, Fido som han heter, fick flytta in hos oss istället!

Jag hade väl egentligen inte tänkt skaffa ytterligare en hund just nu men då det blev som det blev och då jag blivit helt tokförälskad i honom när vi var och hälsade på förra gången, så var inte beslutet så svårt. Med magen var det klart direkt och med huvudet tog det ett dygn att fundera igenom för och nackdelar. Nackdelarna är att tre hundar är fler än två och det är besvärligare gällande hundvakter, gå i koppel förbi andra hundar och så vidare, praktiska grejer som går att lösa med lite organisation.

Fördelarna är att Kompis är snart 11 år gammal och har svårare att hänga med i Ditos mycket fysiska lekar. Han är helt enkelt inte lika intresserad av att springa superfort och bli tacklad som det är. Detta med en ny, glad valp som då Kompis fyller 12 år, är ett år gammal och kommer att ta den rollen med glädje. Jag tror detta blir helt toppen!

Fido är en mjuk, självsäker, lugn grabb med ett ton av humor och av gulligullkvalitet. Han har inte varit ledsen en sekund sen han kom och mina vuxna hundar, hans morfar och morbror har fallit totalt för hans charm, han får göra precis som han vill, mest hela tiden. Katterna tycker väl att hans slickande, hoppande och gullande är lite under deras värdighet att behöva utstå i några större portioner men även dom har accepterat att lilleman har kommit för att stanna.

Här kommer en bildkavalkad över underverket som nu är 9 veckor gammal! :)

Lite lite blyg första kvällens promenad... det gick dock snabbt över.