Ge mig en nubbe.... fort!

Jaha, då har man tävlat.. nästan! Trots att det var midsommar och att allt kändes helt ok, gick det idag åt pipsvängen! Pipsvängen med stora bokstäver...

Först ut var eliten, där vi hade både Elin och Fanny. Elins fina 2åriga malle var superduktig och forsade igenom hela programmet med 9:or och 10:or. Härligt att se, men måste nog erkänna att det är lite svart i magen då man tänker att hunden är ett år äldre än Dito som fortfarande behöver höra att mobiltelefoner är till för att ringas med och inte tuggas på.... Fanny och Missy ser som vanligt ut som att de dansar balett där ute, så snygga detaljer har dom! Dock är Missy en hund som om hon blir osäker, kan tappa kollen... Sååå synd att missa på apporten och på fjärrvittringen.! Jag förstår Fannys frustration för oj vad man ser att blir det rätt så finns det ingenting som stoppar dom...



Missy på ingång!


Fina Nixa och Elin som visst kunde alla moment....



Frustration skulle jag snart få känna själv, för när vi skulle in som nummer 8, kände jag att Kompis inte var helt på... Tog till och med buren ut och körde några skick in och ur den precis innan vi skulle in. På väg in på plan var han fortfarande med mig men så fort vi kom in på plan tappade jag honom. Den känslan när du säger "fot" och din hund inte ens bemödar sig att titta upp på dig, den är inte så kul.

Fria följet blev en katastrof med släpanden, sneda sättanden, DK från min sida för att få honom att springa ikapp osv...

Inkallande med ställande, DK och ett långsamt ställande.

Läggande under gång glömde han bort vad han tänkte på och fick en 10:a...

Rutan, travar rakt ut, stannar innan rutan och kommer tillbaka in till mig.

Apporten, tappar och tramsar helt enkelt för att nu är huvudet i Kina, och han bryr sig helt enkelt inte. Här bestämmer jag mig för att bryta.

Man blir ledsen och besviken men framför allt är jag såååå frustrerad för jag inte kan bryta honom ur dom här svackorna i engagemang. Har ingen aning om hur jag skall göra och tills dess får jag ju bara inse att är han på hugget och känner för det kan vi gå hur långt som helst, men vill han inte så ställer han minsann inte upp. Det är trist! Jag har ingen lust heller att gå upp i 3an och fortfarande inte känna att han kan moment tillräckligt bra i tvåan för att utföra dom trots att vi har en "sämre dag". Midsommar, pah!